Oj, oj, oj, oj, så synd det är om mig... Nä, jag ömkar mig aldrig ^^ Jag har nu varit sjuk i tre dagar och jag är bara glad att det kom nu och inte nästa vecka, då är jag ju tillbaka på universitetet med alla jag saknat under sommaren!

Jag åkte ju hem till mamma igår, det är ganska skönt eftersom hon har en vattenkokare (jag har inte köpt en än) och det är smidigare när man dricker så mycket te som jag gör nu. Sen har hon ju dessa underbara katter, vaknade med två stycken idag vilket för mig är helt underbart! Dom ger en sån positiv energi så man orkar gå upp och ta nästa dos värktabletter, så man orkar gå upp alls och inte ligger och halvdör i sängen. Även om jag är sjuk så ska ju hundarna ut och alla ha mat och så, alltså kan jag inte ligga i sängen hela dagen och vänta på att bli omhändertagen, även om det vorde skönt.

Jag mår i alla fall bättre, bihålorna blir lättare och slemmet i halsen mindre. Men min kropp kämpar fortfarande. Har haft feber till och från de två senaste dagarna och idag började jag på en undertemp på 35,8. Alltså har jag gått från 37,7 till 35,8 och min normaltemp finns kring 36,5 så den är låg från början. Kommer jag över 36,8 mår jag dåligt, samma under 36,2 så det är 0,5 graders spann på när jag mår bra. Jag är glad att jag inte gått upp till 38 i alla fall för då skulle jag nog avlidit. Men det är lurigt hur kroppen funkar, börjar i alla fall bli less på feberfrossorna..

Nu har jag klagat klart, detta sparade min kära mor en hel del =)
/Sanna